💚2021

2022-01-06

(ska skapa en nya 2022 sida sen. orkar bara inte nu)

känner mig så ledsen. de började igår när jag såg 20års jubileumet av Harry Potter filmerna och de pratade om fansen som knöt an till historien och hur den för många var en tillflykt och precis så var de för mig. de är en så stor del av mitt liv och den var en sån viktig del när jag mådde som sämst. dit kunde jag gå och va mig själv och slippa världen och ensamheten och allt jobbigt. tårarna rann igår och jag storgrät. jag som sällan gråter de blev en sån tömning. var helt slut efteråt. idag ringer pappa och berättar att brorsan är hemma under några dagar pch att de ska åka skidor på tisdag. de tar emot att inte skrika "men jag då? får jag inte följa med?" pappa har ju köpt skidor till mig men ingen inbjudan kommer och dessutom hade jag fått åka om jag hade fått en inbjudan. har ju redan bokat träffa med gula och promenad med rosa idag. min gubbe kanske inte tycker de är ok att han har barna så mkt.. känner mig så trängd och ofri. sen inser jag oxkså på detta att barna har suttit med skärm i fyra timmar. jag är frisk efter varit sjuk och instängd en hel vecka vilket gör qtt jag får panik på att vara inne. och jag avundas alla familjer som är ute och aktiverar sig och har bokat upp sig hela kommande vecka. jag anvundas de som har en partner som kan bara ta med sig barna ut och göra saker med dem. en partner som säger "klart du ska åka, vi ses sen och så åker jag iväg sen och kör paddel med en kompis". jag börjar få eksemutslag på att vi bara är inne och inne och inne pch skärm och skärm och dåligt mående och dåligt mående. och prat om träning och prat om att göra ditt och datt. tv VARJE kväll. samma jävla visa. ja jag älskar bara slappa och titta på tv men var är balansen??? jag orkar inte dra. jag blir helt matt och energilös.. har bokat gympahallen på torsdag mellan kl 10-13 och fått med mig en familj med barn i samma åldrar. men idag är de söndag.. plus att min kompis inte svarar, vi skulle ju ut och gå idag. så jag väntar bara. hatar att vänta för jag vet ite hur mkt tid jag har att förhålla mig till för vi glömde bestämma tid igår.

möööööööö.....

💚 

2021-12-18

klockan är 6:06 och mitt lilla hjärta tycker de är dags att gå upp och mitt stora hjärta sover vidare, så idag får jag snällt sitta kvar. har hela veckan vabbat och är helt slut. tror jag har någon infektion i kroppen för jag sover så fort jag får chansen. sovit till 10 varje morgon och sedan igen ett par timmar på eftermiddagen.. nog för att jag gillar att sova men detta är ju mkt även för mig. .
gula hjärtat skrev ett inlägg om att hennes sjukskrivning börjar kosta ifrån av vänskaper. att de som säger att de är där lch backar upp nu börjar trötta. jag tror ärligt de bottnar i att de aldrig förstod från början. att de trodde att en sjukskriving innebar trötthet ja men qtt de efter ett par veckor hemma skulle gått över nu. och speciellt inte påverka vänskap alls. dvs att ja trött på jobbet men absolut inte trött på vänskapsbiten. som jag skrev i tidigare inlägg, resan när man helt bygger om in grund infattar inte bara jobb-biten utan även jag-biten, hemma-biten och vänskaps-biten.

har man som gula och jag blivit fostrad i att ha den rosa som grund, duktiga flickan, presentation så är de det man drar till sig i alla bitar. att när man nu börjar hitta sig själv och visa sin rätta grundfärg så blir de helt naturligt krock i de olika bitarna eftersom personerna däri klickar med den rosa. troligvis eftersom de sjävla är i den grunden. kanske de är deras färg kanske de liksom oss blivit tilldelad den och aldrig sökt efter sin egen färg. viktigt att komma ihåg att vi aldrig kan ändra dem vi kan bara jobba på oss själva och inspirera. och hoppas att de tar emot oss som vi är annars är de deras eller vårt val att lämna.
kan berätta att även jag har en vän där de rosa är vår byggsten och när jag hittade mitt gröna kom krocken. hon förstod inte mig och jag klarade inte av att umgås med henne för triggen i att behöva kliva in i de rosa var för knäckande. jag valde då att ta fyskiskt och psykiskt avstånd. inget jag sa till henne direkt utan jag endast gjorde. och hon kanske innerst inne fattade? eller kanske rent av tyckte de var skönt ? jag vet inte. men jag saknade henne. när jag kände mig mer trygg i mig själv och mitt gröna valde jag att ta upp kontakten igen, på mitt sätt. hon var kvar i de rosa men vi hittade ett sätt att umgås. jag gjorde någon form av rosa/grönt och var okej i att så fick de vara när hon och jag umgicks.Det jag försöker få fram är nog att vi hela tiden utvecklas och att vi liksom vår garderob behöver göra en rensning då och då och faktiskt slänga urvuxna kläder eller kläder som inte längre känns som vår stil eller som helt enkelt är obekväma men som vi har där hängades i garderoben för vi fått de utav någon och någon konstig regel säger att vi måste vara tacksamma och låta den hänga i garderoben. och så liksom med allt vänskaper, jobb , oss själva. ibland kan man ju plocka ner en tröja och lägga undan i en låda och kanske plocka fram igen när andan faller på eller man till och med saknar den. men man kan inte inte rensa, hur ska man då kunna fylla på med nytt? om de är fullt. och mer än häften är kläder som man fått och inte valt själv?
/💚 

2021-12-11

Vill skriva mkt, ser att jag inte fått med när gula och jag tog en helg och bara va. vi bestämde att jag skulle komma till henne och att dagen gick ut på att vi skulle vara själva och tanka energi men vara under samma tak så vi inte behövde vara själva. låter de knas? de var underbart. jag började kolla på Bron och hade med egen tvfilt. gula badade. vi åkte till vetlanda för att handla och kollade sedan ännu mer tv. jag sov dessutom över. inte mkt sömn, men jag gjorde de. har svårt att sova utan min gubbe, de är min trygghet. men mer om detta en annan gång.

fokuset idag var tapeter. gulas bliviande tonåring önskade sig nya tapter i sitt rum och jag sa att jag kunde tapestera. min pappa har tränat och visat mig. han och jag samarbetar bra och jag förstår han när lär ut. gulas bliviande tonåring, har svårt att inte se mig själv. hon är jag och jag är hon. även fast hon är sig själv. men jag ser. jag känner igen mig. jag förstår. känslan att inte längre trivas i de rum som man hade som liten. hur de inte längre speglar den man är, hur viktigt en ny tapet kan vara. jag och lilla gula hjärtat temade bra och jag försökte inkludera och låta henne göra mkt av jobbet, för att kunna få känslan av att ja du kan. att inte känna nej jag kan inte för jag vet inte hur man gör och de kommer inte bli perfekt. måste de bli perfekt? ja duktiga rosa flickan godtar inget annat. men.. som jag sa. jag visste inte heller hur man tapetserade innan jag lärde mig. och hur ska man lära sig om inte genom att testa men också genom misstag?
flowet var bra idag. även om jag kanske kom dit lite lågt eftersom jag hade bränt mkt energi genom att tänka olika scenarion och konversationer innan. skulle behöva arbeta p denna bit. för de blev ju inget att de som jag hade tänkt iallafall. och de blev så bra.
jag såg mig själv vid köksbordet, hur duktiga flickan tog över Lilla gula för att förebygga minisyrrans känslostormar. men jag såg också hur när lilla gula pratade om sig själv oxh sina kompisar, hur kroppen slappnade av och hur hon konectade med sitt jag och HUR minisyrrans ögon lyste, av lycka, kärlek och beundran. där och då skulle jag vilja säga stopp, stanna upp och se detta ögonblick. men jag vågade inte bryta flowet. de var så fint. jag såg, jag stannade, jag var glad. skulle bara vilja att lilla gula också stannade, tog av sig duktigarosarockjävlen och bara va hon. hur de räcker och hur hennes tankar är så bra. hon är så smart. men hon står och balanserar på barn och vuxenbrädan. en liten tonåring på väg in i vuxenlivet, spännande och skrämmande. men idag speglar hennes rum henne. jag blev glad att hon blev glad. jag blev glad att vi teamde.

och som avslutning. Gula blev glad för vår julklapp 🎁💛💚
nu däckar jag snart i soffan. får se om orken räcker för en kompisdag imorgon också eller om de blir sömn.
/💚 

2021-11-02

Samarkand i Växjö. där är jag nu, i bilen på parkeringen och skärmar av. planen var att äta på buffen vid klockan 11 då det fortfarande är relativit lite med folk. Åt upp ungefär halva maten som låg på den röda tallriken. buffe ute bland folk och rörelse är ganska slöseri med pengar när de gäller mig. vi sitter ner gubben och jag och äter. som oftast är jag ingen bra middagspartner utan jag behöver använda min energi till att försöka äta innan hjärnan blir överladdad med intryck. så vi äter i tystnad och jag håller blicken på tallriken. ljuden, ljusen, lukterna och rörelserna runt omkring mig är ... ja tänk att någon drar på tvn på högsta volym och sen tänder en discokula och alla dansar hejvilt runt runt omkring dig och sen kastas 30 olika dofter på dig. när ni sitter ner och äter hör ni nästa allas konversationer runtomkring, samtidigt som köket pysslar med grytor, någon fyller på besticklådan, en unge skrattar, en annan kör med en sån där lastpalls(ja vad heter de med hjul etc..) en mobiltelefon ringer, någon skakar med en kasse, en skylt blinkar till. önskar jag kunde men jag saknar filter. så nu sitter jag här på parkeringen och skriver ett inlägg medan gubben går runt i affärerna eftersom vi har ca 1h kvar tills vi ska vara hos tatueraren och han gillar att strosa i affärer, sitta på cafe och fika etc... för mig är de som ett träningspass varje gång, helt slut. så visst jag kunde lagt upp ett kort inlägg och skrivit "i Växjö med gubben och äter på buffé" och säkert fått kommentarer som "njut" och "åh vad mysigt". men jag tänkte att denna gång kör jag med en mer ärlig version. de mysiga med denna dag är resan i bilen, med musik🎶 och att jag fick Lexies första huvudfotingen permanent på min arm och mina två underbara fadderbarns motiv på mitt ben. 🦄🐝
notering. skrev detta kl 11:15, men väljer att publicera nu när jag sitter i bilen igen med musik på väg hem. Gubben kör för jag orkar inte. ❤
💚 

2021-10-30

Reflektion. Sitter i minsta barnets lekrum och leker resturang. på bordet sitter ett klistermärke i form av ett trafikljus. jag tittar på de länge. jag vet att idag har gula en utmaning framför sig. att använda sina nya verktyg på ett kalas med släkten. att bryta normen och hitta ett annat sätt att umgås på utan att man bränner all energi man har och krashar hemma. utåt sett så får släkten den glada spralliga alltid energiknippet som leverar och är duktig flicka medan familjen hemma får bitarna som fallit isär och ligger i en enda röra på golvet. jag tror på gula, de kommer vara tufft men denna väg kommer vara värt de i slutet. att kunna gå på kalas utan att bli en hög med pusselbitar som ligger hullerombuller på golvet. att man kan behålla sitt pussel helt.

så trafikljusen. de fick mig att tänka på hur jag är på de lugna gröna och hur gula motiverar och ger mig energi att växla till de gula, energin. hur jag ibland glömmer bort mig och stannar förlänge på de gula och slår över till det röda. stopp. krasch. att jag glömde växla till de gröna återhämtning. hur gula hjärtat är på den gula och inte riktigt hittar hur man växlar till de gröna utan kör gult tills de slår över till rött. hur man behöver alla 3 ljusen. ingen mer eller mindre värd än den andra. hur en balans och harmoin av alla 3 skapar livet. gult energi, grönt lugn, rött stopp handbroms. man kan tycka att man skulle vilja hitta en balans mellan bara grönt och gult men faktum att den röda inte är så dum att ha. den som tvingar en att stoppa. man har inget val. ibland behövs de också. för man tror sig veta men ibland måste man lyssna på de röda som tar över och fattar beslut åt en. stopp. återhämtning. också en bra påminnelse om växlar jag inte mellan grönt och gult kommer den röda varseig jag vill eller inte.
/💚 

2021-10-28

Frustugor 💚💛

Satt och scrollade på FB häromdagen och ett inlägg från en nyhetssida dök upp med titeln "Frustuga" (https://www.expressen.se/leva-och-bo/hemma-hos-5/kandishem/sa-fixade-sommarprataren-sara-backmo-sin-egen-frustuga/) och ju mer jag läste ju tydligare dök en bild och vision upp i mitt inre. En sån vill jag också ha. Jag känner inte längtan efter att lämna min familj men jag känner längtan av att bo själv, i ett eget hushåll. där jag väljer och där jag är jag, ensam. Har aldrig gjort det, bott själv. först hos päronen och sen direkt sambo med gubben. Ångrar inte det, inte alls, men jag tror att alla någon gång bör bo själva just pga att kunna hitta sig själv och sina egna sätt. att skapa sitt jag. Gula berättade hur hon hade sagt till sin äldsta att bo själv först, även om du har någon, så bo själv först. vilket jag tror är väldigt nyttigt.

Har svårt att skriva, för jag satte mig vid datorn denna gång men mitt flow är så off.. tror de beror på tangenterna de klickar så JÄVLA mkt.. föredrar verkligen att skriva på min mobil. Intressant upptäckt mellan gula och mig. Hur hon menar på att hon inte kan skriva i bloggen och få flow om hon inte genomgår processen att sätta sig vid datorn, starta upp den och börja skriva avskärmat. medan jag tappar mitt flow om jag ska gå hela den långa vägen till datorn.. hitta tid, starta datorn, logga in, klicka på tangenterna.. nej jag får mitt flow genom att poff tanke dyker upp och jag stannar upp och kör snabbt via telefonen. intressant ju när man kanske tror att de borde vara helt tvärt om för oss två. samma sak med fiske när vi kom in på den diskussionen. Gula vill meta, dvs sitta lugnt och bara kolla på flötet. andas. jag? hu.. nej så tråkigt att bara meta. skulle bli allt för rastlös. jag vill ha ett kastspö och stå och kasta, veva in, kasta igen och veva in, byta drag, kasta och veva in. att det händer någon medan jag står där vid vattnet, då känner jag lugnet. igen tanken slog oss hur det borde vara tvärt om.

En annan sak som ploppade upp i mitt huvud igår kväll när jag höll på att somna. det här med namn på barn. Både gula och jag har samma första bokstav på våra namn som våra syskon har. hur det sedan blev när vi fick våra första barn hur de också (omedvetet) tilldelades namn med samma första bokstav. Hur våra nummer 2 barn fick en HELT annan första bokstav. Jag vet jag tänkte att nej jag vill inte att mina barn ska ha samma första bokstav men också hur för att den lilla inte skulle känna sig utanför (konstig tanke men där var den) att vi behöver ge namn med samma första bokstav som gubben har. Vilket inte lämnade rum för direkt många namn.. men hur jag någonstans bestämde mig för att nej va fan är detta för norm och tänk. och hur det blev en helt annan bokstav. Jag gillar att hitta liknelser och historia bakom de mesta så för mig är detta jätteintressant. hur tänker föräldrarna när de ger barna samma första bokstav och hur tänker de när det väljer att bara göra de på vissa men inte alla. Det här med namn är svårt. Vi valde att ge våra barn andra namn, ett från varje sida släkten för så har man blivit lärd att normen är. hur jag idag hade gått emot det och valt med hjärtat. nördiga namn som betyder något för oss. sen att släktens äldre generation inte kan uttala dem eller förstå.. ja och? hade jag fått mina barn nu hade jag nog slagits mer för dessa namn:

Unge 1: Naruto Sabo Neville Efternamn
Unge 2: Luna Ninja Luffy Efternamn

Men åter till frustugan, drömmen att ha min familj och en egen frustuga i skogen bredvid gulas frustuga och vara där utefter ett fungerande schema. en dag i veckan kanske 2 vissa, eller en helg andra. bara vara. Utan att sociala normer plockar på att nej så får minsann inte göra. hurk..

/💚

2021-10-25

När jag inte gråter då är jag glad - 💛
Så sa gula till mig, mitt konkrekta respons var "ja? de låter rimligt" och sen skrattar vi. jag förstår vad hon menar men någonstans så är den meningen så knasigt rolig, självklar på ett sätt som blir roligt. Som när man brytit benet och folk frågar "har du brytit benet?", hur svarar man seriöst på en sån fråga? jag kan bara skratta och göra mig lustig och antaglien svara "nej de är armen jag brutit"...🤣🙈
Gula är sjukskriven på 100% från och med idag, hon går in i en ny process där hon inte har kontroll, där de inte finns någon färdig instruktionsmanual. jag känner paniken, ångesten och tröttheten för jag har varit där. jag vet. först nu när jag är på andra sidan kan jag se fördelarna i kaoset och nedbrytningen och den totala avskärmningen som behövdes göras då för att få rätsida på det hela. jag sa till gula "du har ju faktiskt lite fördel i att du har ett typ av facit på detta, du har mig att fråga och tydligt se vad som väntar, jag fick ju lite freebasa själv jag." varpå Gula svarar "ja det är ju därför du gick igenom detta först för att lägga instruktionen till mig för annars hade jag inte gjort de". så som vi funkar och samarbetar i, jag orkar läsa en lång instruktion och sätta mig in och dela upp, medan gula behöver instruktionen tydlig och klar och kort. tex gula tog med ett nudelpaket till mig, jag kokar alltid nudlarna i exakt 4 min och gula i 3min. båda är säkra på sin minut, jag plockar då upp de slängda omslaget och läser instruktionen. det står 3-4 min! i min hjärna så är det i sånt här flum 4 min som gäller, hade jag kunnat ställa min spistimer på 3,5 hade jag gjort det men den tar endast heltal. medan gulas hjärna tar 3an för den var först och sen kör hon. intressant ju.

våra liv verkar också speglas på en sån sjuk nivå att man kan inte använda något annat ord än magiskt. idag upptäckte vi, som båda gillar horoskop, att jag är skorpion och hon är fisk, min gubbe är fisk och hennes gubbe är skorpion och den parkombinationen är en av de starkaste och mest magiska inom stjärntecknena. (se bild) att hon och jag då klickar är ju inte heller så konstigt.

har så många exempel men idag orkar jag inte lista. och de är okej.
💚 

2021-10-24

Utvecklingsprocessen är i rörelse, men de betyder inte att det är smärtfritt. Snarare tvärtom, att röra sig framåt och göra det på sitt sätt och bryta samhällets normer är som en bergodalbana av känslor, högt och lågt. bra och dåligt.
jag har brytit ner, krashat och byggt upp mitt inre jag. provat och testat, vilat och backat och gjort nya tester och tagit mig framåt. Något som kanske aldrig blir klart men idag känner jag en inre grundtrygghet i mig själv. vem jag är och hur jag funkar, vad jag vill och vad som funkar för mig. Utifrån detta har jag lyckats bygga upp en grundtrygghet i min familj, vi tillsammas har hittat oss som familj, hur vi funkar, vad vill behöver för att må bra utifrån oss och ingen annan. min gubbe förstår mig och stöttar upp där jag är svag tex med handling och matlagning och lämning av barna. och jag förstår min gubbe och kan på mitt sätt stötta upp honom där han är svag som tex planering och packning och sköta ekonomin. vi har hittat vårt och vår grund är kommunikation. SÅ VIKTIGT! även i de svåra ämnena.
När man sedan har grunden i sig själv rätt stadig, och en grund i familjen är klivit ut i jobblivet inte lika läskig, dock otroligt svårt. första veckan är bara att räkna med att de är det enda man klarar av, sen sömn och uppbackning med allt annat krävs. första månaden är också tuff, de som underlättar är en bra chef som man kan ha en kommunikation med vad för anpassningar man behöver ha, dvs för min del tillåtelse att vissa dagar i veckan jobba hemifrån och tydlighet och framförhållning av saker som kräver socialt. Att ha arbetskamrater som man kan vara tydlig med och stöttar och förstår gör att man kan utvecklas i sitt yrkesjag. jag har nu hållit mig kvar på samma arbetsplats i 2 år, rekord och jag känner ingen längtan att fly utan snarare att här vill jag stanna. grundtrygghet i yrket. De betyder att jag är trygg i att de är okej att ha vissa dagar som är krasch men jag behöver inte fly, jag kan säga stopp och jobba hemifrån och sen komma tillbaka igen. tidigare har de varit att köra i 120 utan stopp eller återhämtning och sen krascha och aldrig mer återvända.
så lite utifrån min tidigare reflektion:
1. Sitt inre2. Hemmet3. Jobbet4. De sociala umgängetJag är nu i fasen av att bygga upp min grund i steg 4, de sociala umgänget. detta steg har genom åren varit de mest ostabila och jag har så svårt att påbörja men också bibehålla vänskaper. ser ett mönster i att människor tenderar att dyka upp i mitt liv när jag behöver dem men de svåra är att bibehålla. hålla kontakten och orka. dessutom att välja själv. att hitta själv. hade under gymnaisetiden fina vänner som jag hittade i min klass, som jag fick välja bort pga osäkerheten i min pojkvän och hans inre. jag ångrar inte mitt val av att behålla pojkvännen som sedan blev min gubbe, men jag ångrar att jag ens behövde göra ett val.
Nu har jag hittat en handfull med vänner som jag jobbar på att bibehålla på mitt sätt. ser hur varje vän fyller en viss funktion, och hur jag trivs i att kunna umgås med dem en och en i olika situationer och mående. ser inget behov i att umgås som grupp eller ha daglig kommunktion. och de accepteras. i detta är dock en dalig kamp mot samhällets normer och vad som anses rätt och riktigt och den stora osäkerheten som finns inuti min andra hälft.
i det här steg 4 har jag hittat något som jag inte trodde möjligt. En vän som är så mycket mer än vän, de ordet är för futtigt. själsfrände, magisk och underbar. Gula hjärtat. Vi klickar på så många plan och vi är så lika men ändå så olika, och hur våra egna resor verkar spegla varandra. hur jag hos Gula hittar inte bara en lugn, trygg och säker punkt att bara vara mig själv utan också ett driv och energi utan dess like. att skapa och leva och känna glädje. sist vi pratade kom vi in på att vi kanske ska skriva en bok. känner hur tusen tankar far och kreativiten flödar.
något som vi kom fram till är att vi behöver skriva historien om oss, för att nå ut och sprida kunskap.
så mycket jag vill få ut. behöver göra en lista.
1. barndommen och duktig flickasyndromet2. tonåren och de stora kraschen3. gymnasiet4. flytten5. tiden i lägenheten - fördelar och nackdelar6. första barnet och andra kraschen
7. utredningen och uppbyggnaden8. jobben9. andra barnet
10. nya jobbet som vikarie och tredje kraschen11. mötet med gula12. nya vänskaper och fjärde kraschen
13. Speglingen av oss själva i våra barn
14. Samhällets normer och värderingar i krock med vårat inre
15. de fyra baserna: jag, familj, jobbet och de sociala. 16. ??? 💚 

2021-09-29

Ej tillhörande diagnos i jaget. Så skulle jag vilja säga min panikångest är. Den utvecklades pga att jag inte blev utredd och fick reda på mina diagnoser Autism/ADHD. I min ovisshet om mig själv och mitt inre utvecklades den grova panikångesten som tog över mitt liv och på ett påtvingat sätt blev en del av mig. Mitt jag och min Autism/ADHD är en del av mig, det som blandats och skapat mig. Panikångesten föddes jag inte med, den utvecklades pga okunskap och som jag så länge levt med att på något sätt så känns de som att de visst är en del av mig och att det är så här jag funkar och alltid kommer må. I min resa efter att mina rätta diagnoser ställdes kunde jag aktivt börja jobba med mig själv från grunden och uppåt. Rasera allt och göra om och göra rätt, utifrån mig och mina behov, inte samhällets normer och värderingar. Kastat och renast i min verktygslåda och efter många år (ja de går verkligen inte i en handvändning), nu kan säga att panikångest inte tar upp hela min verktygslåda. En liten del finns kvar, MEN en så pass liten del att jag, när jag känner den krypa på kan hantera den med hjälp av mina verktyg som är rätt för mig arbeta med den så den inte tar över mitt liv utan istället, känner den, lugnar den, låter den passera. Lyssnar in. Analyserar varför den dök upp. Jobbar vidare.

Pratade med Gula idag som precis som jag utvecklat en ej tillhörande diagnos i sitt jag. Stress. Stressen som i så många år varit som Gulas inre kärna pga okunskap om sig själv och sin ADHD-diagnos. Hur vi idag pinpointade att den ska inte tillhöra ditt jag. Alla känner stress och panikångest till och från, så är livet, men skillnaden här är att för oss så har de blivit en del av våra inre jag. Att vi inte riktigt vet hur en vardag eller en stund i våra liv är utan dessa två ej tillhörande diagnoser som om att vi föddes med detta som en del av vårt DNA. Det är inte rätt. Gula som nyligen påbörjat sin resa med att bygga om från grunden och rensa och hitta sina rätta verktyg. Jag hoppas hon verkligen tar till sig även denna pusselbit. Hon sa till mig att (kommer inte ihåg vem, en psykolog/KBT:are?) sagt till henne något i stil med "om du har ADHD och befinner dig i kaos, acceptera kaoset, du kommer inte kunna kontrollera det iallafall." Och det ligger ju lite något i det, och ska man klara av det så kan man inte leva med en ej tillhörande diagnos som stress. Det är ju bara dömt att krascha. Så planen:

1. Identifiera den ej tillhörande diagnosen = Stress

2. Börja ändra tankebanorna. Stressen tillhör inte mitt inre jag. Se de som en stor bit som sitter fel i pusslet som ska bytas ut till andra mindre bitar som passar.

3. Jobbat aktivt med att hitta strategier i vardagen som utformas efter sitt pussel, inte någon annans.

4. Prova, misslyckas, analysera, prova på nytt, hitta rätt, leta efter nästa bit, prova, andas, hitta glädjen, hitta sig själv.
-----

Egen reflektion som kom till mig efter jag avslutat inlägget och gick för att ta lunch.

Tänker att vi har flera basstrukturer där vårt jag lever.
1. Sitt inre2. Hemmet3. Jobbet4. De sociala umgänget
Viktigt är ju också att när man hittar sig själv och sin struktur som man funkar i, att den på något sätt också klaffar med sina andra basstrukturer, hemmet, jobbet och de sociala umgänget.Att man tar sig en funderare, vem är jag på jobbet, hemma och i min sociala umgängeskrets? Är jag den som styr upp allt och behöver de vara så? Hur anpassar man dessa säkert inbitna strukturer att passa sin rätta, när man nu behöver blanda in andra människor som kanske sedan länge trivts i strukturen som varit. Kanske för att de inneburit mindre ansvar för dem, kanske för att den strukturen är passande deras inre kärna.

Hur går man tillväga?

/💚 Gröna hjärtat

2021-05-21

Dagens första hype, när jag ska lämna min son på skolan och vi dessutom är lite tidigare än vanligt, kommer samtidigt som en av min sons bästa kompisar och hans mamma. Det har länge tjatats om att han vill leka på fritiden med sin kompis men jag vet inte hur man gör när man ska ta kontakt men en ny människa i syfte att styra ihop en lekdag. Hur gör man? I alla fall. Ungarna vill att vi ska gå och vi vill båda stanna och prata med deras pedagog för att få info om hur dagarna har varit, vi klickar i detta och spinner vidare tillsammans och jag bara vräker ur mig min son vill leka med din son men jag vet inte hur man tar kontakt och hon svarar att hon känner LIKADANT! Slutar med att vi addar varandra på facebook! Alltså jag är så stolt och imponerad av mig själv hur otroligt långt jag har kommit med min socialresa och mig själv. Fick ett sådant hyperpåslag att på jobbet kändes ingenting omöjligt.

Detta som då speglades tvärt om för gula som var på en låg självnivå och opepp på allt socialt med andra människor. Där som är min hemmaplan, att undvika och stänga in mig. Det kändes lite knas att vi där och då lite bytt plats. Att jag fick pusha gula att ringa ett telefonsamtal. Och hur som vi diskuterade senare på promenaden hur jävla mycket mer anti och provocerad man blir av att någon pushar när man inte vill. Men hur det kan i vissa fall faktiskt bli bra. Gula fick direkt svar på sin fråga och kunde ta bort den från sin to do list.

Planen/rutinen som alltid på tisdagar och torsdag är lunch och sen en promenadrunda (valt mellan 2-3 stycken olika). Idag fredag, blev en special-dag då båda var på plats och vi hade då dagen innan gjort upp en plan baserad på tis/tors- rutinen. Dvs Äta, packa ihop grejerna, lämna i bilarna (står på 2 olika parkeringsplatser så varsitt håll och sen sammanstråla i mitten efter lämning), gå en promenadrunda, åka hem, koppla upp sig och fortsätta jobba. Enkelt. Tydligt. Bra. Vad händer? Nästan alltid när jag är i mitt hyperläge och speciellt nu när jag lite vet vad som händer lättare kan tillåta mig att bara släppa taget och låta energin ta mig dit jag ska. Så efter lunch, i hoppackning och på väg ut lyssnar jag in Gula i det som hon behöver göra när hon kommer hem, vilket är gå till apoteket och hämta ut medicin, och då säger jag "men vi kan väl gå till apoteket nu så slipper du sen?" (jag som verkligen verkligen ogillar affärer). Gula svara "men det ska jag ju göra hemma" Man ser hur vi båda krockar i tankarna här, för jag ser de som att om vi går nu så BEHÖVER du inte starta upp en ny process i att ta dig till apoteket på din ort och gula är fast i sin rutin att den skulle ske på hemmaplan. Jag kommer dessutom på att jag behöver köpa ögondroppar till min son som jag glömt hela veckan eftersom de inte är någon som ligger i min rutin. Vi bestämmer tillslut att ja vi tar apoteket och sen istället för att gå till höger åt sin parkering går gula efter mig till vänster till min parkering och jag blir helt förvirrad. "vad gör du?" och gula förklarar att då går vi och lämnar mina grejer först och sen gulas för den parkeringen är nära apoteket så slipper vi gå fram och tillbaka, och vi tar vår mest oanvända promenadrunda efter. Där krockar de igen, denna gång för mig. Jag är så inställd på att vår rutin var ju att dela och sen mötas upp att jag knappt förstår vad som händer. Tar några minuter extra och lite skratt på de som byter vi planen igen 😊 gå tillsammans och lämna, sen vill gula påbörja vår promenad medan jag säger "fast vi skulle ju till apoteket först." krock igen och tillslut byta av plan igen.

På apoteket blir de fokus på hur man beter sig vilka regler gäller, jag ska inget handla men jag behöver följa med in och visa vad jag ska ha eftersom gul måste betala för min plånbok är hemma.. alltså ni hör ju, i min hype kan jag nu agera i förändringar oh inte drabbas av panik. Jag swishar. Apoteket löst!

Nu till: hur blir promenadrundan, hur tar vi oss tillbaka till så som vi tänkt gå, vi försöker leta oss tillbaka men hittar inget övergångställe vilket blir helt krock och där och då inser jag att om vi går en ANNAN runda som är här i närheten kan vi gå förbi en bänk som är målad i regnbågens färger. Planen ändras IGEN! Bänken är placerad vid en lekpark och också bredvid den så står en blå papperskorg med orden "sluta fred" och tänkvärda ord om just de vi pratat om på sträckan mellan apoteket och bänken. Människliga rättigheter. Eller ja i vårt fall samhällets normer, hur det planterats i oss och hur det egentligen inte borde finnas där. Tex gula ville inte visa upp sina mediciner och ville nästan förklarar för personalen på apoteket att hon hade ADHD och de var DÄRFÖR som hon tog de.. ect ect. Den där dumma normen av att man inte ska medicinera sig själv och absolut göra de i tystnad i såfall. Måste bryta den annars kommer de aldrig bli bra. Har man ADHD fungerar man på ett annat sätt och medicinering är i vissa fall ett måste för överlevnad, varför ska de vara skuldbelagt? Förstår inte. Och som gula sa tidigare till mig att vi måste börja med oss själv, vi får inte haka ner på oss själva.

Efter bänken såg jag ett barn springa efter en fågel och jag kände hur hela mitt väsen skrek efter att få vara så fri som ett barn och bara springa på gräset okontrollerat istället för att gå på stigen och vara "vuxen" och korrekt. På något vänster så slutar detta i att jag och gula står och kramar om ett träd tillsammans mitt bland folk, länge. Och jag kände ett sånt otroligt LUGN! Det var sinnessjukt jag brydde mig inte om folket runt i kring och deras tankar om detta, jag kände hur min puls skönt. Det var magiskt.

Sen tog oss promenaden vidare och diskussionen om hur vi är i hyperläge och lågläge, hur vi i hyperläge kan ta oss an vad som helst och hur vi i lågläge vill undvika och fly.

Jag har lärt mig att ibland måste man skapa och göra en situation för att ta sig till hyperläge istället för att vänta in hyperläge för att kunna göra saker. Att man på något sätt nyttjar mellanläget och tar sig an situationer som man i lågläge helt vill undvika och komma till det här hyperläget. DOCK en stund i hyperläge må vara härligt men de är också energikrävande, men om man på något sätt hittar balansen att bromsa hyperläget och sänka den till ett fint mellanläge. Övning. Tex vi åkte hem efter promenaden och att nu kunna jobba hemifrån sista biten gör att jag hamnar i det här sköna mellanläget där jag kan nyttja hypen och få gjort men också behålla lite energi genom att jag fokuserar på det som ska göras och inte springer med på andra saker samt får den har vilan av att inte behöva ha ljud och andra människor i närheten.

Detta var en häftig förmiddags fredag helt enkelt, där bandet till min själsfrände stärktes ytterligare ett par snäpp.

Notering! Vi passerade också en ljusblå papperskorg med information om att "bevara vattnet" och ett av tipsen innehåll "..rättighet rent vatten och till en toalett" (kommer inte ihåg ordagrant) men hur vi plockade upp ytterligare ett tecken att universum var med oss. Gula hade nämligen diarré i morse och var faktiskt i behov av toa igen och hur vi nu fick påminnelse om att ja hem till toa och skita ska vi nu 😊

/💚Gröna hjärtat

2021-03-29

Det var ett tag sen man var inne här på hemsidan, hela februari förbi och i princip mars också.. 2 dagar kvar på mars efter denna dag. Sen kommer April! 1 april när jag påbörjar min första tillsvidare anställningen :) Har visualiserat i 1 ½ år nu att jag ska ha den tjänsten och det kontorsrummet och nu poff händer det!

Tanken var att skriva ett längre inlägg men energin och peppen försvann i och med en kaosig dag som inte blev bättre med en kaosig läggning av barna.. Vill bara skriva ned att Sommar- och Vintertid borde plockas bort. vad fyller det egentligen för funktion i dagsläget? bara kaos. Min kropp är inställd efter sina rutin och kan inte ställas om lika snabbt som en fysisk klocka. Värdelös dag, de här ställa tillbaka/dra fram- klockan dagarna.

2021-01-26

Pratade med gula idag om återhämtning, vad som är återhämtning för oss och vad som är återhämtning enligt samhällets normer. Hur vi också fått de rotat inom oss att går man hem och jobbar, så "fular" man. hur de är samhällets norm och syn. hur vi måste ändra och skapa en annan norm. en norm som gäller oss med denna typ av funktionsnedsättning. hur vi jobbar effektivare hemma än på jobbet. hur vi skulle gynna företaget med en dag hemma där vi jobbar och kommer igen och skapar återhämtning från syn och ljudintryck och störningar som blir när människor vill socialisera sig och avbryter ens work flow. hur vi som arbetstagare kan effektivisera oss och ändå bibehålla vår mentala hälsa. medan om vi tvingas jobba på plats 100% istället snabbare bryts ned och arbets-kvaliten sjunker på utförda uppgifter.

summa summarum vi behöver skapa en ny norm för framtida generationer. och vi behöver ta till oss den själva utan att känna skuld/skam/ångest känslor att vi gör "fel". rätt förutsättningar till rätt person ger bästa arbetet.
/💚 

2021-01-24

Känner att energin efter mensveckan börjar komma tillbaka. Vaknade (blev väckt) tidigt men kände mig utvilad, blev dock padda för lilla och jag låg bredvid i vardagsrummet och lät mig själv vakna. Lugn frukost, ute på förmiddagen, litet bryt vid lunchen då sonen bröt ihop för att vi inte serverade smal korv utan bara tjock... men lugnet inom mig höll och situationen kunde lösas utan allt för mycket gråt och skrik. Hade de bara varit för ett par dagar sen hade de inte funkat för mig. eftermiddagen fokus på lilla, och gubben o sonen byggde lego. varvat med bokläsning och skriva här. lät mig följa med strömmen av energi utan krav på måsten. en tvätt åkte i och den rena sorterades i fyra kassar. sen rensades godislådan och frukostlådan i skafferiets ut. soppåsarna tömdes och jag skrev upp återvinning på gubbens tavla. Känner att jag har mycket energi inom mig igen och lite svårt att veta vart jag ska rikta den. känner mig trött nu igen, så måste ta en liten microvila. barna leker bra själva idag.
/💚 

2021-01-16

reflektion på morgonen. jag står och diskar. sagt till sonen att så fort jag är klar så ska vi leka. för mig är diska en liten medation på helgmorgnarna. en clean start. iallafall. gubben ska åka och handla då frågar jag "kan du ta med dig sopporna då?" han säger ja. jag släpper den delen i diskprocessen. diskar vidare. mitt i hör jag från hallen "kan jag få min plånbok?" processens flow störs och min onre stress börjar ticka uppåt. för mig är att avbyrta disken som jag vill göra färdigt för att gå och lämna en plånbok.... min hjörna reagerar genast och batteriet tickar nedåt. lämnat plånbok och fortsätter. hör sedan "kan du komma med soppåsarna?". inre stress. måste avbryta IGEN, min diskmeditaiton är inte längre kul utan nu ett måste som ska bli klart. och sonen som tåldmodigt väntar. ärligt. så här i efterhand. så kan jag likagärna sluta fråga och ta sopporna sjölv. för de som han då "hjälpte" mig med var att ta dem frpn ytterdörren till sopptunnan. och den biten kan jag nyttja bättre själv som en avslutande andingspaus ute... så nu när disken är klar behövde dessa tankar komma ut för att jag inte ska gå och tänka och bygga upp irritation under dagen. så sonen får vänta ytterligare... tröstar mig med att han inte är klar med sitt målande.
/gröna

2021-01-15

Dottern vaknade som vanligt JÄTTE tidigt (super pigg), och hela min kropp och hjärna skrek eller ja grymtade ut "jag orkar inte gå upp". Gubben masade sig upp, gubben som har tidsinställt alarm på sin mobil. Somnade om som en stock, som det heter. Vaknade och kände mig okej pigg, men ingen gubbe som kom och sa att de var dags att gå upp. Somnade om. Vaknar, pigg och går upp. Känner direkt att något är fel. Sen när vaknar jag innan klockan och känner mig pigg. Klockan i köket visar fem i sju. Klockan sju ska sonen vara på morgonfritids. första känslan, panik och ångest och tusen tankar om vad som behöver göras och ett försökt att prioritera. En tanke slår mig, som en tidigare kollega berättade om sin son som försov sig till skolan och hur hon försökte snabba på honom och han svarade "mamma jag är redan sen så varför stressa?". Jag säger STOPP till hjärnan och tar till mig meningen och dess innebörd. Jag kommer bli sen, hur jag än gör. SÅ VARFÖR STRESSA? Gubben ringer fritids och meddelar att vi kommer sent och ny tid blir klockan åtta då skolan börjar. Rutinen kickar igång och alla gör de dem ska. Sen springer sonen på toa och tömmer sin mage. och meddelar att han inte kan gå till skolan. Jag tror tackvare min tanke om att sena blir vi hur vi än väljer så varför välja stressen gjorde att jag kunde på en bra sätt tackla situationen som uppstod. Analys av läget, paus och ingen mera tömning. Han var inte varm och hade ingen feber. Ringer Farmor som är sjuksköterska som ger Sonen en diagnos utefter symptom som han beskriver. Vi kommer även fram till att nudlarna han åt dagen innan med mycket stark krydda kan ha satt igång hans mage. Vad jag tror kommer lugna sonen efter farmors diagnos, som de brukar göra, funkar inte denna gång. Han vill inte gå till skolan och han hävdar att hans lungor gör ont och magen. Gubben och jag håller oss lugna och trycker inte på om att han måste skynda till skolan och vi tar oss tid att lyssna. Han berättar. Min underbara känsliga son. Han vill inte till skolan pga en 1a som kastar saker på honom och hans vänner, som kastar en isboll på hans väns kind så det börjar blöda. Hur en av hans kompis brutit foten och sitter i rullstol, och en annan ska operera sin hals. Inser att han är överbelastad och inte orkar mera intryck, känner så med honom. Inser också att om vi inte får iväg honom så kommer spärren bli så mycket starkare.

Alla mina år av kämpande i skolåldern, all den smärta och ångest jag kände, allt de jag gick igenom. Det gav mig kraft, nu äntligen förstod jag hur jag kunde använda detta till min fördel och ge min son verktygen som jag saknade och kanske hindra den enorma ångesten som växte och tog över mitt liv. Jag tog till mina föräldrars sätt att hantera min vägran att gå till skolan. Jag bröt ned det i bitar. Först sa jag till sonen att nu tar vi på oss och går ut. (slå bort tanken på att vi ska till skolan). Vi går ut. Vi pratar. Hans mage är lugn. Jag säger nu ska vi sätta oss i bilen. bara sitta i bilen. vi sätter oss i bilen. Vi pratar. Hans mage är lugn. Jag säger nu åker vi till postlådan som är på stora gatan. Vi åker och parkerar där. Vi pratar. Hans mage är lugn. Jag säger nu åker vi till Ica och så får jag en idé. Jag frågar om vi ska ringa gula hjärtat, som han träffat under jullovet och som jag sa är så bra på det här med psykisk ohälsa. Han säger "JA det gör vi!". Hon svarar inte. Men jag får inte full panik. Jag skickar ett sms. Vi kör till Ica. Parkerar. Sonen säger "nu känns det inte bra när du parkerade". Vi startar och kör vidare. Han vill åka förbi skolan. Nästan framme ringer gula. Jag blir så glad. Gulas fina ord hjälper. Jag ser att han lyssnar och koncentrerar sig på varje ord. Hur han tar till sig när hon berättar om halsbandet hon fick av honom när någon mobbade henne och hans gjorde ett krafthalsband och hur hon nu skickade energi genom telefonen till honom. Vi åker till skolan. Vi parkerar. Vi går in i hallen. Vi ser barna på andra sidan glasväggen, så många små ansikten vänder sig och lyser upp och ropar och hejjar på Sixten. Jag känner att han får ett annat lugn. det känns i luften. en pedagog kommer ut och vi pratar lugnt, utan stress om tid. Det kändes så tryggt och bra när han till slut kramade mig hej då.

idag är jag så stolt över Sixten och min själv. men mest Sixten, för jag VET hur jävla svårt det är att vända en negativ tanke som vill hindra en från att gå till skolan.

/Gröna.

2021-01-13

Level up! Hade under tisdagen diskussion om bloggen tillsammans med gula om hur svårt det hade börjat bli att skriva ofiltrerat på hemsida. Att från att idéer och känslor flöde fritt, till men tänk om ditt eller datt läser och tolkar si eller så på mina ord. Dessa ofiltrerade tankarna och idéerna som måste ut men som nödvändigtvis inte är den färdiga produkten för allmänheten att beskåda och peta i. Tanken på att stänga en del av hemsidan för att kunna ha ett space som bara var vårt kändes starkt och tankar om genomförande upptog snabbt min hjärna. Men eftersom jobb kallade så skickade jag (som alltid) ett påminnelse sms till mig själv att läsa på kvällen och plocka upp tanken igen. Vilket jag gjorde, men stoppades grundligt utav hemsidan oförmåga att göra det jag ville. Vilket skapade problem som rullade igång tankar och frustration och sökande och letande och mera irritation. Letade fram en annan plattform som jag använt mig av tidigare när jag bloggade för privatbruk där jag kunde låsa hela bloggen och dela ut lösenord till de som jag ville skulle kunna läsa. energin kommer sakta krypande tillbaka men stoppas igen av den helt ändrade layouten till en mycket mer krångligt och avancerat system. Pallar INTE, det är alldeles för mycket tekniskt och för ostrukturerat med för mycket saker som jag inte behöver, som inte fyller mitt syfte. irritationen stiger och känner hur min tid slösas bort. Min tanke var att kunna sitta och pyssla med min nyfunna hobby eftersom kvällen var min. Tills slut får jag stoppa mig själv och avbryta för jag känner min hjärna så pass väl att den BEHÖVER återhämtning för att orka morgondagen. Landar i soffan, kollar tv, äter knäckebröd, fingrarna börjar klia och hjärnan slutar fokusera på tvn och mobilen dyker upp och jag börjar googla efter hemsideplattformer som har de vi söker, privata låsta delar men lätthantering layout men lagom tekniska prylar. Hittar en som tilltalar mig, testar den lite via telefonen och inser ja detta kan funka. Klockan närmar sig läggdags och jag inser att STOPP nu eller va helt slut imorgon. lägger mig, kan jag sova? Nej hjärnan går på högvarv hur jag ska göra all överflyttning etc.. får TVINGA mig att citat "kolla en film i hjärnan" för att slappna av och somna. Dottern vaknar tio i sex och det är gubbens tur att gå upp tidigt, men min hjärna är pigg! så jag kliver upp, servar dottern och sätter mig vid datorn och påbörjar överflyttning. Sätter en tid som jag måste sluta och berättar för mig själv att detta måste ske i minst två delar innan det är klart för att ens kunna avbryta vid utsatt klockslag. Det funkar över min egen förväntan och dessutom känns hjärna och kropp lugn och för första gången på länge behöver jag inte ens bajsa innan lämning på skola av sonen!! Jobbdagen flyter på segt och har för mycket möten, hjärnan tappar fart och inser snabbt att jag behöver återhämtning och laddning av batteri. Vid lunchen gör jag andra delen av överflyttningen och kvar är nu bara domänflytten. Gula ringer dessutom när jag är klar och vi tar en 15 min snack med delgivande av förmiddagen som suger energi. Tackvare samtalet får jag lite ny energiboost vilket var så behövligt idag. Dock helt slut när klockan slå 5 (längst jobbdagen idag också). Fick inte till hämtningen av sonen som jag brukar göra utan det kunde som tur var gubben göra, får dock till att duscha. Sen nattning av barna (där jag somnar innan dem) och nu sitter jag här och skriver första ofiltrerade blogginlägget på nya hemsidan :)

/💚

2021-01-11

På plats på jobbet, väljer att ta en 10 minuters break med gula och diskussionen handlar om jobb. Gula vill byta jobb i framtiden medan jag tycker att vi ska stanna hela tiden :) gillar trygghet. Vi kom började prata om att starta eget, energin i rummet steg till 1 000%. Den ena idén efter den andra flög ut.

Konsultföretag Gula och Gröna Hjärtat som är spindel i nätet för att hjälpa människor i livet, att pinpointa vad de behöver för att sedan styra dem i rätt riktning till rätt person. Att kunna anställa människor i vårt nätverk. Min gubbe som extra stödlärare, Gulas gubbe som träningscoach. Gulas vän (psykolog), en KBT som kör med hästterapi, Vendela på KGM som kan så mycket om träning, kost och sömn. Min vän som startat eget företag där hon genom energi-guidening hjälper sina klienter att bygga sig själva från grunden inifrån. Jag har gått hennes stora kurs, och ett ord: ÖGONÖPPNADE. Min självutveckling att utvecklats enormt om man jämför med ett år tillbaka.

Jag ser att i framtiden skapa ett eget företag med Gula. Jag ser hur vi bygger grunden nu. Små viktigt steg och tålmodigt och eftertänksamt med några duttar av impulsivitet :)

/💚